Ekipaget stannade under eken, greven hoppade ur, räckte tömmarna åt
Daniel.
Guds fred, kära mor, hälsade han. Fägnar mig, fägnar mig —
Fägnar dig så lagom, tänkte gumman. För den matfriarn rörde hon inte finger.
Han satte sig bredvid henne. Och då gumman synbarligen försjönk allt djupare i andakten gav han henne en lätt liten klapp på den fylliga, äppelröda kinden.
Var har kära mor sina tankar?
Det ska jag säga, svarade gumman och log. Jag sitter och undrar om jag ska räknas till de visa eller till de dåraktiga. Efter Skriftens ord.
Vartill greven genmälte:
Förvisso, förvisso, kära mor. Men mig undras, hur det står till i köket? Jag rastar här en kvart eller så och skulle gärna taga mig något till livs.
Förvisso, förvisso, härmade mor i Sutre. Om greven betalar, vad han är skyldig sen sist.
Greven slog på tomma fickan och fann att samtalet borde vändas åt annat håll. Blicken for snabbt över husväggen, kikade förstulet in i köksfönstret, fördjupade sig i vagnslidrets mörker, klättrade upp i den kala ektoppen, som obehagligt påminde om ris och aga, släppte sitt tag och föll rakt ned på Daniels oskyldiga huvud.