Den pilten, sade greven sträckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten skulle passa mig förträffligt. Jag behöver en drängpojke som är kvick och händig. Hundra riksdaler bjudet, städjan oräknad.
Inte för tusen, sade mor i Sutre.
Hundratjugo, föreslog greven.
Inte för hundra tusen, sade gumman.
Då är kära mor dåraktig, sade greven, sprang upp och gjorde sig redo att fara. Men när han stod med foten på steget, vände han sig plötsligt om mot gumman, grinade som en solvarg, de svarta ögonbrynen högt uppdragna i pannan, näsan smal och blåvit som på en dödssjuk, tänderna långa och blänkande som på en dödskalle.
Eller tror kära mor att pilten i min tjänst skulle taga skada till sin själ? Ack, dårskap, dårskap!
Säg inte det, mumlade gumman, som visste ett och annat om Frönsagrevens vägar.
Men greven fortfor:
För visso tar han skada till sin själ, var helst han vankar. Men se blott till att pilten får valuta för förlusten. Jag kunde lära honom ett och annat.
Och läggande sin hand mjukt på gossens huvud sade han: