Länsman släppte sitt tag i rocken, suckade.
Det är tråkigt för mig, det. Förstår inte gästgivarn att det är tråkigt för mig?
Jo, jag begriper, svarade gästgivarn, att det är tråkigt för den, som har såna saker på sitt samvete.
Han lämnade bordet, baklänges, släppte icke länsman med blicken. Gubben satt en god stund tyst och stilla på sin stol, väntade och svalde. Han svalde luft och för var gång han svalde, svällde kroppen ut ett stycke. Ryggen rätades, de hopsjunkna axlarna höjdes tum för tum, bröst och mage buktade sig i ståtliga kurvor, huvudet lyftes, kinderna spändes ut, håret reste sig yvigt, skägget stirrade ut åt alla håll. Endast ögonen förblevo sig lika, grå och glanslösa som två kulor av gråsten. Och rösten var alltjämt lågmäld och förtrolig, då han frågade:
Nå, kära Lars Larsson i Sutre, har han ingenting på sitt samvete, han?
Det har han inte, svarade gästgivarn.
Därmed var länsman färdig, utsvälld och väldig, över sviktande, sjungande plankor steg han bort till gästgivarn, tog honom för bröstet.
Det ska vi se, bonddjävul!
Han stötte honom ifrån sig och fortsatte med tunga steg till dörren. Mor i Sutre, som kände golvet gunga, tog sig om öronen, som om hon väntat ett sprängskott.
Nu kommer det, mumlade hon, nu kommer det.