Då blir det en gloire och triumf för kära mor, den dag hennes klokhet prövas.
Frönsaekipaget rullade åstad, ståtligt fast skamfilat, åldrigt och rangligt.
Där for han, sade Daniel.
Och mor i Sutre sade:
Jag vånne han aldrig hade kommit. Guds ord är krångligt i sig utan att hin behöver vända det bakfram.
Mor i Sutre ville veta två ting. Hon ville veta, vad barn ska vara bra för; och hon ville veta, vart den röde gumsen tagit vägen. Hon ville veta en ting till, men den saken höll hon tyst med. Den skulle utforskas på stället och med egna ögon. Till den ändan tog moran sin enekäpp med svarvad krycka — en gåva av Träsken — och begav sig leden uppföre. Spåren voro synliga nog i det dävna, rödbruna näverrasket och längre upp tecknade de sig ännu tydligare i frosten. Så hon behövde inte tveka om vägen.
Det var inte likt något att gumsen skulle gått vill i skogen så här dags på året, då en nätt och jämnt kunde få honom från dörren, det lata aset. En kunde väl inte tro, att han tagit Israels synder och gått ut i ödemarken, som skrivet står? Varg hade inte varit synlig sen i mars ett år sen, lo sågs aldrig vid Sutre. Där som Träsken komme snart igen från Frönsan kunde en sätta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och vad heller som helst skulle han ta jäntan med sig till Knallrike, därifrån hon kommen var. Ty här ledde spåret över stättan in i ljungen utan återvändo. Spikespår efter spikestövlar. Vem går i stövler så här års, då folk går i träskor? Tvi vale för drängen, så son hennes han var!
Mor i Sutre satte sig på gamla råstenen vid gärdesgården. Hon lyfte käppen och drev ett duktigt slag i stättebrädan. Och se det skedde som hon tänkt sig: det murkna skarnet brast. Fattas bara att hon stigit på brädan och grenslat gärdesgården och blivit sittande till spe för ungarna! Som en so i en grind. Besynnerligt att fläsket skall lägga sig på låren, där det inte gagnar och lämna ryggen ranglig, som en ungsraka och frusen som en marskråka. Men Skapelsen är ett kapitel som en aldrig kunnar i.
Äss han nu har gått till Gruvkärret, Daniel, så är saken klar. Inte letar en efter gumsen i kärret och inte lurar en mor sin heller. Nej, inte om hösten, inte. Träsken får ta sin så tar jag min, det är varken knep eller kniv.
Mor i Sutre satt på gamla råstenen vid gärdesgården. Backen var brant och brantare blev den på andra sidan ledet. Det var skäligt att taga sig anderum. Vred hon något på huvudet så gick blicken genom hela Sutredalen ända upp till Holfjället och Hoby skogar. Men morans blick stannade vid ekarna, som ännu buro hela sin lövskrud, fast i brunt, ett varsel om hård vinter. Tegeltaket klöv upp som ett skär ur lövmassorna, skorstenarna stodo som sjömärken. Mor i Sutre var västkustbarn och tänkte oftare på hav och skär ju äldre hon blev. Dock icke ofta.