För närvarande tänkte hon på de tre ting, som hon gärna ville ha kunskap om.
Och en är väl stollig, tänkte hon, som skaffar sig barn efter fyrationde levnadsåret. Lars kunde jag fäkta med och Anders kunde jag fäkta med. Döttrarna tog Gud i sin nåd så när som på Stava, som greven tog. Och honom tar väl hin om han får leva. Så det är ord och avsked. Och vore en tjugu år yngre så råddes en väl med Daniel ock. Han kom rakt för sent. Inte var det min vilje, det vet jag, och inte salig gästgivarns heller. Men kappas om honom med lejonen, det får en göra.
Hon lyfte kjortelfållen och snöt sig, torkade därpå ögonen och därpå hela det runda, skinande ansiktet. Daggen föll ymnigt i gryningen och rann i rännilar fram ur morans slätkammade, gulgråa hår. Sönderslitna dimtussar seglade lågt och långsamt fram genom dalen, tätnade kring ekarna och stod som tjock vit rök kring gästgivargårdens tak. En flock kajor sträckte från väster till öster. Kråkorna grälade om mask på fältet. Två rödbruna löss krälade långsamt fram över myllan upp mot klinten, vände och kröpo i samma takt utför. Det var Brokan och Skällan, som gingo för plogen. Efter plogen gick Lars, gästgivarn själv. Anders var ute i långskjuts med hästarna.
Och därsom Anders kommer hem i kväll, tänkte moran, så ska en ha honom att gå efter gumsen. Det tör vara likare än att spilla brännvin på Träsken för hans konster. Kan pojken gå haren i hasorna så kan han väl slänga efter gumsen ock. Det är, vad han duger till. Ligga på skytte och spränga hästar utmed vägarna. Finge den kvinna så bleve det väl föl i stugan. Men finna kritter, det duger han till. Skällan fann han ända ned på prästhagen. Om det nu var prästens illfundighet att hon kommit så långt. Ijia mig, sätt i väg, käring, och sitt inte här och fundera.
Hon stötte staven i mossan, halade och drog. Men högra vaden hade somnat och kändes som dödkött; den måste först gnidas. Och när hon nu fick skinnet mellan nyporna kom hon att tänka på Stava. Litanian som lästs i fjorton år, lästes om igen till punkt och pricka.
Inte var det något fel på henne hemmase, och när hon fyllt tretton år kom hon till prästen i Raslinge. Där var det Guds ord och tuktan. Högst hade hon varit i läsningen, högst i hela socken, och ändå skulle hon bli med barn. Det var det som var så helvetes förargligt. Greven kunde väl ha sett sig om bland de dumma jäntor han hade. Men det är alltid så att det liksta ska gå först; skrapet stannar i sumpen. Det är Skapelsen igen, som en inte blir klok på. Hade prästen givit sitt folk födan, som hans plikt var, så hade hon väl stannat i Raslinge och aldrig kommit till Frönsan. Och därmed hade mycket varit ogjort och annorlunda i Sutre. Sväran hade hållit sin elaka tunga i styr, och Lars hade inte brölat som en tjur mot mor sin. Där gick han nu bak plogen så tyst som en mus och gitte inte ens hojta åt kritterna. Men åt mor sin hade han hojtat och skällt systern från heder och sansning. Håken vete, var han tog orden ifrån, den surmulen. Det var som en domedagstext. Ända tills moran fick igen målföret och svarte något för sig och något för Stava och något för dem båda ihopa. Tvi vale att sväran skulle höra på, hur det gick ord mellan mor och son i Sutre.
Och skulle hon nu få det att säga, att Daniel låg med Träskens dotter!
Raska dig, Elias, nu rider vi till himla, sa stollen red på körktuppen.
Mor i Sutre gick utmed gärdesgården, prövade störarna och fann ett ställe, som erbjöd någon trygghet. Först kastade hon över träskorna, såg sig om till höger och vänster, oviss om inte ungarna kunde ligga i bakhåll, kavlade upp kjolarna och visade två stadiga, muskulösa ben. Huden var skär som en flickas, men ådrorna voro lillfingerstjocka och nedanför knäna gingo två valkar, märken efter kärnringen. Mor i Sutre började klättra, prövande och försiktigt, gripande med tårna och skrapande med naglarna för att få fäste i de fuktiga, slemmiga störarna. Så kom stora svängen och gumman satt grensle. Halva vägen gjord, gudi lov!
Ja, knaka du, skrälle, mumlade gumman, lite andrum får du unna mig. Hon lade huvudet på sned och kikade kisande ned i dalen. Nog rörde det sig i allövet, men det var väl fåren som rumsterade där utan gumse. Och kalvarna gingo just nu ur lagårdsdörren; det var Basses göra att driva dem i vall och Larsens ungar hängde väl i hälarna på honom.
Mor i Sutre upprepade första punkten i dagens text: