En frågar det, vad ska barn vara bra för? Det vete Håken om eljest någon vet.
Hon grep hårt kring stöttan och sade:
Så tar en andra skånken då. Gud ske pris för paret!
Men i samma stund kom olyckan över henne, befarad och besannad. Det lät först som ett klockspel med dombjällror stämda i halvoktaver ända upp i den gällaste diskant. Strax blev det tydligare, och snart tydligt nog. Det var ungarna, som skreko.
Mormora! skreko de. Mormora!
Från Basse, den äldste, tretton år fyllda, till Lasse, den minste, om två, taktfast, envist, klangfyllt:
Mormora! Mormora!
Mor i Sutre rodnade som en ung flicka. Hon drog hastigt ned kjolarna, stack fötterna in i fållen, krängde sig fast vid stöttan. Håller jag mig tyst så tör de missa mig, mente hon. Men klockspelet sjöng oförtrutet och det var nu tydligt att det drog fram genom allövet, ett stenkast blott från stättan.
Mormora! Mormora!
Först kom Basse, trettonåringen, Stavas son, på sin grevlige faders befallning kristnad till Basilius. En trög och långsam och förståndig gosse, full av hin håle. Efter följde Lars och svärans barn, Britta, Kajsa, Bollan, namnad efter farmor, Lasse, två år mellan varje och två alnar nu. Basilius stannade på dryg käpplängds avstånd ifrån stättan, den andra stannade var i sin stad, behållande avståndet sins emellan.