Så jag ljuger! tänkte hon. Så jag ljuger!
Och hon sade:
Jo, vänt, ska du få höra. Hon kom infarandes i jonse, så jag trodde hon skulle tappa andan. Hon var vit som ett lakan. Ingenting ville hon säga, men det förstod jag att någon varit närgången. Det var väl greven. Men hon ville inte att något skulle bli sagt åt dig.
Du, Daniel, fortfor hon, nu ska du höra, Daniel. Först och främst får vi se till, att vi blir av med den friskalarn, greven. Han har redan varit här en dag för länge.
Ska jag kasta ut honom? frågade Daniel och ansiktet lyste upp. Hon måtte le, men ströp leendet i en snörpning.
Äss, fräste hon. Och sade:
Nej, du, Daniel, det kunde bli klagomål. Utan vad du ska göra, Daniel, är att röja undan gärsgårdsstörar och vad det är de lagt över vägen sör ut. Det ska du göra, Daniel. Nu medsamma. Så ska jag nog laga att han kommer i väg. För det gissar jag, att han åker hellre utan länsman än med —
Det måste hon förklara, fast det inte angick honom och inte henne heller. Slutligen hade hon ingenting mer att säga.
Gå nu du, Daniel.
Men han började treva på sig.