Var har jag kniven? Jag ska väl inte gå knivalös utifall jag stöter på strykarna.
De sökte båda, och mor i Sutre fann kniven, som hon omsorgsfullt stack in i slidan. Och när det var gjort, upptäckte hon att han hade blodfläckar och lerstänk i ansiktet. Hon lossade sin bröstduk av silke, doppade den i vattnet och tvättade hans ansikte omsorgsfullt.
Slutligen hade hon ingenting mer att beställa med Daniel. Hon daskade honom med två fingrar på kinden.
Du är ändå snäll, du, Daniel, som gör som mor vill.
Hon följde honom ut på kökstrappan.
Pojken slöks av mörkret. Stegen föllo jämnt och stadigt i gruset, så klingade klackjärnen mot den frusna vägen, så hördes ingenting mer.
Ångan svepte ut genom dörren, luften i köket blev åter klar, upplyst av elden på härden och ljuset i lyktan.
Här är ändå varmt och gott, tänkte gumman, smårös efter nattkylan därute. Hade jag bara skickat av med greven, så skulle jag lägga mig bums och somna från alltsammans.
Hon stökade omkring, slog ut vattnet, rörde om i elden, vände på Daniels rock, gick bort till bädden och lyste Basilius i ansiktet. Han låg och pratade i sömnen, ljudlöst dock eller nästan ljudlöst, men hela det lilla ansiktet grimaserade ända från hårfästet, som ryckte upp och ned, till den skälvande hakan. Och händerna gestikulerade över täcket.
Vad håller han för predikan? undrade mor i Sutre. En kunde mest tro att det var syndabekännelsen.