Och hon sade, i det hon lät lyktan dingla fram och tillbaka över gossens huvud:
Tänker en rätt efter, så är du skulden till alltsammans. Vore inte du, så kunde en stänga alla dörrar för greven. Och gästgivarn vore väl annorledes och sväran med. Allting vore annorledes. Och ändå har du ingen skuld, din lille stackare. Utan vi gör väl med dig som Israels barn med bocken. Vi skyller ifrån oss.
Och hon tänkte:
Besynnerligt, vad jag var slängd i att ljuga! Svarvade jag inte till om Valborg, så jag när hade trott det själv. Och så kvickt jag tog det ur luften utan att fundera det bittersta! Kan det vara att fan står bredvid och sticker åt en? Så att en nästan tycker det är sant.
Hon ställde sig under takkroken, sträckte sig på tå och hängde upp lyktan.
Nå, nå, ingen skada skedd, muttrade hon. När pojken inte beslog mig.
I detsamma slogs förstudörren upp, så hastigt och kraftigt att lågorna drogos ut från härden, kastande stora, gråsvarta rökbollar in i rummet. Ögonblickligen därpå smällde dörren i lås.
Gumman hickade till av skrämsel, drog djupt efter andan. Händerna sjönko långsamt från lyktan. Hon förde fingerspetsarna över ögonen, som svedo och tårades av röken.
Framför henne stod Valborg. Hon pressade nacken och ryggen och handflatorna hårt mot dörren. Hon var vit i ansiktet.
Mor tog ett steg emot henne.