Hon törs inte för han är så åbäkig. Det är nog bara mormoran som slår en tocken.
Mor i Sutre betänkte sig. Satt hon ett ögonblick till så skulle skånkarna somna. Ormen trodde hon inte på, men list är bättre än less.
Gå förene ni då, sade hon, så kommer jag. Rappa på!
De togo skutt, som tydde på en underfundig glädje, och tumlade nedför backen. Mor i Sutre gjorde ett kraftigt kast med låret och tullrade om som en tunna i ljungen. Det tövade lite innan hon kom på fötter igen och fick träskorna på. Ungarna voro redan dolda i allövet. Mor i Sutre räckte lång näsa nedåt dalen, svängde om på hälen och klafsade raskt och manhaftigt fram över ljungen. Nu hade spåret tinat bort med frosten, men att det ledde till Gruvkärret var visst som amen i körkan. Hur långt försprång kunde han ha, Daniel? Klockan tre gick flickan till kärret med byken, klockan fem gav han kritterna vatten. Nu var hon väl åtta vid pass. Tre timmar. Tre timmar allena vid Gruvkärret, Daniel och flickan —
Hon trampade fram genom ungskogen som en älg, klöv och krossade hämmande grenar, klev med högt lyftade ben mellan stubbar och rötter och klev aldrig fel. Röd blev hon och kortandad, det var svett och inte dagg som rann i rännilar fram ur det vattenkammade, grågula håret, men till minstingen skulle hon inte lämna Daniel en timme till i lejongropen.
Inte för att Träskens jänta var babylonisk av sig, nej vaserra. Och inte för att Daniel var värre skalk än andra i tonskiftet. Men det vet en, att när fäboden får lås får björnen lus. Och när nu gästgivarn sagt sitt ord mot gifte, fick en väl vaka att det inte bleve kättja i stället för kräckla. Nog med en oäkting i Sutre. Rotar sig den vanan i en gård så sitter den hårdare än själva pankan. Och vad blir det till med dessa ungarna, som drättla upp i lönn? Har de så greve till far, så blir det inte likare för det. Som Basse! Ett okristligt namn hade han fått och det var ändå det minsta. Blek och skranglig och underfundig som attan. Klok var han, ja vaserra, rent onaturligt klok. Komme nog högst i läsningen, han som modern. Men inte skulle Daniels pojke bli ett sånt där mellanting mellan hand och vante.
Och det är också det, att upproret ska kvävas i sin linda. Har gästgivarn sagt sitt ord så ska det vara sagt, om än tokot. Och har sväran lagt Sutre till kast, att Stava slog över skackeln, så skall hon till minstingen inte få Daniel att tjata om. Den leda tungan hennes. Stava i ny och Stava i nedan. Som om det varit fel med flickan från begynnelsen! Nej, bara det, att hon råkade lämna hemmet på en torsdag. Det var orsaken och ingenting annat.
Se det att lämna sitt hus på en torsdag, det är rent förbannat, tänkte mor i Sutre. Och i detsamma erinrade hon sig att dagen var Tors och därtill den trettonde i oktober. Hon stannade och såg sig omkring. Småskogen var slut och hon befann sig på vindfället mellan björkhagen och Rågklinten. Hela sluttningen var beströdd med rullstenar från ett barnhuvuds storlek till ett hebbres. Här i ödemarken kunde det inte vara stor synd att vidtaga sina försiktighetsmått. Hon bröt av en björkkvist, skalade bort bladen, lindade och knöt den kring vänstra handloven. Det var varken al eller ask men en ska väl inte tro på ett sånt himla skrock att det skulle göra någon skillnad.
Då visslade en glada, då skrattade en skata, då hoade uven, fast det var ljusan dag. Mor i Sutre rodnade ända upp i öronsnibbarna. Men hon såg varken åt höger eller vänster utan gick sin kristliga väg rakt fram.
Då begynte klockspelet ringa. Rang runt om, bakom och framom, till höger och vänster.