Mormora! Mormora!
Satan, sade mor i Sutre. Och plötsligt kom hon att tänka på, att detta var underligare än något torsdagselände. Allt från den arla stund, då hon upptäckte, att röda gumsen inte fanns i stallet och Daniel inte på gästgivargården, hade dessa ungarna hängt efter henne som ettermyror efter en daggmask. De hade väl den ovanan eljest ock, men en knock med käppen där ryggraden slutar brukade vara tillfyllest. Icke så i dag. Aningen om ett svart skälmstycke grydde i morans sinne. Hon ropade:
Basse! Var håken håller du hus? Kom fram!
Basilius kom fram bakom en sten och stannade på käpplängds avstånd, likaså Britta, Kajsa och Bolla. Men Lasse stabbade ända fram till vadmalskjorteln, det stora huvudet sänkt, blicken fästad vid tårna. Och plötsligt böjde han sig ned, tog sig om högra stortån och jämrade:
Aj, aj, aj, aj.
Vad har du i tån? frågade moran.
Men han bara skrek:
Aj, aj, aj, aj, aj —
Och Basilius sade:
Det är inte olikt att Lasse blivit stungen av ormen.