Mor i Sutre lystrade till och ljusnade.
Är han återkommen från Frönsan?
Han höll vid vägskälet med kärran. Språklådan var så stinn så den sprack, men jag hade just inte tid. Det var rent besynnerligt, att I inte såg honom. För I har väl inte gått backaledes?
Oj, oj! jämrade Valborg med munnen och log med ögonen. Har mor gått i den rasande backen?
Sliter jag dina don? snäste gumman. Ungdomarna fattade tag i stören. Daniel räknade och på en gång kastades den upp på axlarna. Mor i Sutre gick bort till enen och lossade gumsen.
I Guds namn då, sade hon och gav kräket ett lätt slag över baken. I detsamma skönjde hon någonting spräckligt i mossen, hukade sig ned och tog upp. Det var en kvistad björkgren med stamfäste stort som en näve. Barken var vackert randad med kniv. Hon räckte den åt Daniel.
Ska du ha grannlåten med dig?
Han stoppade den i fickan.
Kan väl inte skada. Gå före, I mor, med gumsen.
Jag går väl lika bra efter, tyckte gumman.