Och inne i köket snattrade sväran:
D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava — som kör'n ivä —
Moran tog sig åt bröstet. Det runda, rödlätta ansiktet vitnade och med blekheten kommo de sextio åren fram i rynkor och veck. Men ögonen tindrade som genomskinlig blåsten.
Nu lugnar han sig, Lasse, sade hon lågmält, nu lugnar han sig. Det är folk utom grinden.
Han bet ihop tänderna, men lemmarna krampade sig kring kvävda skrik. Och plötsligt sträckte han fram båda händerna, tog moderns förkläde, torkade sig i ansiktet, skavde och gned.
Vart ska du gå? upprepade mor i Sutre.
Han sade:
Jag går väl till ögårn. Där ska ändå plöjas.
Vill du ha matsäck med dig, eller ska jag skicka?
Det är bäst I skickar, för jag går genast. Men —