Nej, jag ville ingenting säga. Jag undrar bara, vad det nu ska bli för elände i Sutre.
I jissine — började hon. Men han lyfte huvudet, såg henne rakt in i ögonen.
Det vet I så väl som jag, att när han kommer och vart han kommer så blir det elände. Vet I inte? Och en tycker, vi kunde haft nog av nu. Tycker en —
Han lomade av uppför stallbacken.
Nu tonade menuetten sirligt vek, och ut ur stallmörkret dansade en spenslig gossgestalt, händerna i sidorna, halsen lätt kråmad, hakan in. Det hörde till Träskens många konster och krumbukter att han skulle lära barnen dansa, där han drog fram. Basilius skulle han lära den svåra menuetten, som ingen annan kunde dansa.
Och han dansade fram över stallbackens skrovliga stenläggning, barbent, lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende lycksaligt.
Ett, tu, tre, ett tu tre, räknade Träsken, steg över tröskeln, fiolen intryckt mellan hakan och axeln, till hälften dold under öronlockarna, armen bågad, fingrarna knäppande.
Ett, tu, tre. På tå! Knäna lätt böjda. Ett steg åt sidan. Ett tu tre, ett tu tre. Små steg, små steg! Halvt slag om. Nej, åt vänster. Damen till höger. Ett tu tre, ett tu tre.
Tösterna kröpo fram ur sina gömslen, Lasse kröp fram, ställde sig tätt intill Basse, händerna på ryggen. Moran log över hela ansiktet, trummade takten på magen. Valborg hängde i fönstret, Daniel i stalldörren, gjorde själv några steg, log och blinkade åt flickan. Svarta gestalter klängde sig upp ur diket, ålade kring grindstolpen, blekbruna ansikten stucko in mellan spjälorna.
Gästgivarn stannade och gapade.