Ocken är liten? upprepade mor i Sutre. Och då hon icke fick svar, måste hon maka sig bort till fönstret. Hon såg Träskens kärra och Bina med det ryska klockspelet och Träsken själv i färd med att syna sele och don. Vidare såg hon den mörka flickan, som vilat i kolrakärran. Hon satt på kramlådan, nedhukad, med händerna knäppta om knäna och såg mycket liten ut. Mor i Sutre betraktade henne länge och uppmärksamt. Slutligen sade hon:
Jäntan tör vara törstig efter att ha legat i den leda kärran timvis. Tag kruset och hämta dricka i källarn och bjud henne.
Och hon tog lerkruset från hyllan och räckte det åt sin svärdotter. Men sväran, som hade folkskräck, tryckte sig med utbredda armar platt mot väggen och vispade på:
Nä, nä, nä, nä, nä, int' ja' int', int' ja' int'.
Då går en själv, då, sade mor i Sutre. Hon gick mot dörren, vände, ställde sig framför spegelbiten i skåphörnet, strök tillbaka håret, satte mössan på hjässan, sidenförklädet på magen. Och när hon i spegeln varsnade svärans blinkande ögon och flinande mun, sade hon:
En ska inte skämma gården och en ska inte skrämma ungen, så nu vet du det, grinolla.
I sakta mak vandrade hon ut ur sitt kök, fyllde i källaren kruset och gick långsamt och med blicken fästad på det rågade kärlet bort till kärran. Försiktigt lyfte hon kruset över kärrkanten.
Lilla mamselln tör vara törstig, sade hon. Här är dricka.
Men flickan satt orörlig på Träskens kramlåda, händerna knäppta kring knäna, blicken oavlåtligt riktad mot storstugans fönster.
Smakar det inte? frågade mor i Sutre, väntade förgäves svar. Då blev gumman röd i synen och kruset begynte skälva, så att skummet pöste över bräddarna.