Och lågorna gjorde sitt, och brandkårn gjorde sitt, och till slut fanns det icke mycket kvar av Broms & Kroks Tändsticksfabrik. Slöddret stod alltjämt i Sofiagatan och en och annan sup langades ut från krogen. Och i Karl Johansgatan stodo stadens mest ansedda borgare. Alltjämt voro de lika svårmodiga, alltjämt glittrade deras ögon av förtret. Och lille Hagelin pep:
—Jo, en kan ha tur!
Men byggmästar Larsson, som tillika var försäkringsagent, fick papper av sin yngste kontorist. Och när han läst igenom papperen strök han sig ett par gånger över ansiktet och sade:
—Ja, om herrarna tillåter, så tror jag inte att det är någon tur heller. Fabriken är lågt försäkrad och lagret inte alls.
Då gick det en stöt genom stadens mest ansedda borgare Och de suckade.
—Öh-öh-öh, pustade häradshövding Björner. Förbaskat synd om min gamle vän—
—Synd! pep Hagelin. Ja, det är synd att fresta Gud. Och nog är det att fresta Gud att inte försäkra efter ordning.
Men ingen ville vara med om att fälla en hård dom. Och alla voro de glada, att de blivit förargelsen kvitt. Och att de icke längre behövde hysa agg och avund mot en stackars medmänniska.
Och de vandrade till sina hem, arm i arm, par om par, allt efter ålder, sympatier och förmögenhet.