Vid tiden för fabriksbranden var staden ingalunda den minsta bland Svea Rikes städer. Den räknade åtta fabriksskorstenar och fem fyravåningshus och ett femvånings. Reflexionsspeglarna, som också kallas skvallerspeglar, hade försvunnit och samtidigt hade ytterdörrarnas fordom tämligen meningslösa lås ersatts med säkerhetskedjor, patentlås och andra skyddande uppfinningar.
Fabriksbranden endast skärpte stadsbornas redan förut pessimistiskt skarpa blick för den mänskliga naturens och denna världens ondska. Tydligen var det här icke fråga om vådaeld. Branden hade varit anlagd och man behövde icke vara särdeles gissig för att förstå, vilka händers verk den var. De arbetslösa Blekängsborna hade krävt hämnd. Åter hade Blekängen visat, vad den gömde på: tjuvar, mördare, osedlighetsnästen och mordbrännare.
Polisen gjorde ett duktigt arbete, som dock blev resultatlöst. Av tjugotre anhållna måste tjugotvå omedelbart frigivas. Den tjugutredje, som icke var någon annan än Liter-Pelle, grånad i synden, kvarhölls ungefär en veckas tid. Han tillhörde visserligen icke de avskedade arbetarna, men han var allmänt känd som en dålig karaktär, rabulistisk och ilsksint. Och det var ju icke otänkbart, att han mutats och tubbats.
Emellertid lyckades Gusten Sörman, galna Johnsson och några andra bevisa Petterssons alibi. Det var visserligen ett ganska svagt alibi, men det uppvägde likväl de ännu svagare indicier, som förelågo. Och Liter-Pelle återfick sin ställning som ett fritt, gatusopande fattighjon.
Kommissarien Lönrot utvecklade en rastlös verksamhet. Han sörplade kaffegök med alla Blekängens madammer och insamlade sålunda ett oerhört materiel, som dock visade sig vara tämligen värdelöst. Och dag och natt gjorde han sina lovar kring brandstället, ty han visste, att stora brottslingar ofta återvända till platsen för sina ogärningar. Borgmästare, råd och stadsfiskal besökte honom dagligen på valplatsen, uppmuntrande och styrkande.
Aposteln delade kommissariens åsikt beträffande brottslingens sannolika återvändande. Han var emellertid slugare än Lönrot och han älskade det hemlighetsfulla. Han klättrade upp på Brända stenen, som är belägen ett stycke öster om Björkenäsvägen. Han lade sig raklång och platt på magen, såg utan att ses. Sålunda tillbragte han flera timmar, stekt av solen och den heta hällen, stark i förhoppningen att få avslöja en ogärningsman.
Mordbrännaren trotsade emellertid alla ett sjukligt själslivs lagar och återvände icke.
Lönrot drack sin Tre-Remmare-pilsner förgäves. Men tack vare Apostelns upphöjda plats och rikare intressen blev hans vakthållning icke alldeles resultatlös. Han gjorde upptäckter. Han såg Johnssons vandringar från och till "Liter-Pelles besk". Och han såg fattighjonet Liter-Pelle supa och festa, som om han varit en burgen borgare.
Aposteln plockade fram papper och blyertspenna och trotsande det obekväma läget skrev han en artikel, som skulle bereda Gula Rosen många obehag.
Och han gjorde än värdefullare upptäckter. En morgon såg han Abraham och Elsa vandra uppför Björkenässkogen. Genast asade han sig ned från stenen och tyst och lättfotad som en indian följde han paret. Men strax bakom Backarna förlorade han dem ur sikte och kom på villospår. Han måste återvända med oförrättat ärende.