Men han förtvivlade icke. Följande dag var han i god tid på sin post. Timme efter timme låg han där i gasset. Sotlukten kvalde honom och huvudet brann. Men Aposteln ägde en martyrs översinnliga ståndaktighet. Då fabrikspiporna tutade till middag låg han där ännu. Han pressade sig tätt intill stenen för att undgå arbetarskarornas blickar. Hans ögon stodo vidöppna, runda, utstående, okänsliga för solen som porslinsögon.
Han stirrade mot en misstänkt figur, som rörde sig av och an framför den brända tomten. Det var icke mordbrännaren och det var icke Abraham. Nu drog en skara fabriksflickor förbi, de snattrade och stojade. Mannen vid brända tomten vinkade dem till sig, och nu skreko de högt av förtjusning, skrattade och dansade. Mannen bar i ena handen en snusdosa, i den andra en påse. Han bjöd flickorna ur påsen, han underhandlade med dem och en av dem knuffades slutligen fram, omfamnades och kysstes. Här försiggick tydligen en byteshandel.
Nu ville flickorna skynda därifrån, men mannen hade ännu ej fått nog av deras sällskap. Han höll dem kvar, han dök med handen ned i snusdosan, tog sig en kolossal pris och nös.
Då rullade Aposteln ned från stenen, kom på fötter igen och smög sig hastigt men ljudlöst fram mot gruppen.
På halva vägen mötte han Lönrot.
—Ser inte konstapeln, att det är folksamling och förargelseväckande beteende?
Lönrot, som ingalunda var någon konstapel, eftersom han ägde kommissaries rang och värdighet, svarade:
—Jag kan inte hindra förste stadsläkaren från att nysa mitt på gatan.
Sjukdomarna är på hans sida, så det är ingen anledning att inskrida.
Då Elis Eberhard Roth blev varse sin vän Aposteln, upphörde han att nysa och ropade:
—Obacht, Kinder! Der Apostel kommt.