Aposteln ringde. Han ringde två, tre gånger. Då sade Louise, som hela tiden stått bakom dörren:
—Du behöver inte ringa, Paulus. Jag står här. Men jag öppnar inte. Du har ställt till med så mycket elände i dag, Paulus. Du har ljugit på lillebror och på flickan Sörman. Det där får du gå och ta igen, innan jag släpper in dig.
Aposteln betänkte sig en stund.
—Kära Louise, jag förstår, att du skämtar. Men släpp nu in mig. Jag är rasande hungrig.
—Det är inte skämt, sade Louise.
—Ja, men jag är ju hungrig.
—Jag kan räcka dig några smörgåsar genom springan. Eller också får du äta på hotellet.
—Det blir för dyrt. Å, kära lilla Louise, min lilla hustru—
Han stack handen in genom springan och gjorde en smeksam rörelse. Louise skakade hand med honom.
—Ja, jag tycker också om dig, Paulus lille. Men då ska du vara snäll. Gå nu ned och tag tillbaka, vad du har sagt. Men du ska ha vittnen på det. Annars tror jag dig inte.