Aposteln gick. Han gick till Blekängen och hämtade smeden Andersson. På återvägen kom han att tänka på, att det i alla fall var en förfärlig skandal det här. Lektor Paulus Holmin utestängd av sin egen hustru, brytande sig in i sitt eget hem! Men ta igen ville han icke. Han trodde själv att det var sant eller så gott som sant allt, vad han berättat om den stora förförelsescenen.
När smeden fann patentlåset öppet och kedjan på, visste han icke, vad han skulle göra. Skulle han fila av kedjan eller skulle han spränga dörren.
—Det blir allt dyrt det, sade Louise.
—Herre jösses, är frun därinne! skrek smeden. Nej, tro om det här är lagligt?
Och då lektorn icke svarade, samlade han sina verktyg och gick. Aposteln sade:
—Nu har jag vittne på, att du med flit stängt mig ute. Nu kan jag begära skilsmässa, när jag vill.
—Ja, det kan du, svarade Louise och sträckte vänligt fram sin lilla hand. Men hur skulle det sen gå, lille Paulus? Du bleve elak, som en riktig apa. Jag är ditt kors, Paulus. Och du behöver ett kors.
—Kära Louise, det behöva vi alla. Och jag skall göra dig till en bättre människa. Nu går jag ner till svärmor. Och när jag sedan kommer upp, så öppnar du.
—Ja, om du har vittne med dig. Annars tror jag dig inte, Paulus lille.
Aposteln gick till svärmor, som han fann i sängkammarsoffan mitt emellan Abraham och Elis Eberhard. Lille ingenjörn snodde av och an som ett torrt skinn och vred sin öronlock. Men Aposteln sade: