Han skulle förverkliga en idé, en mycket enkel idé och mycket praktisk, fri från lärda teorier. Han skulle bilda ett bolag bland arbetarna. Han själv och några vänner, Roth t.ex. och Hyltenius, skulle teckna halva kapitalet, dock så, att arbetarna ägde majoritet. Detta bolag skulle först och främst inköpa Backarna och bygga bostäder för arbetarna-aktieägarna. De skulle få trädgård, potatisland o.s.v. Men bolaget skulle även bedriva lantbruk i större skala. En förvaltare—Abraham kanske—skulle odla Backarnas och Åstorps hundraåttio tunnland åker. Han skulle naturligtvis ha några fast anställda arbetare vid sin sida, men dessutom skulle han använda i lantbrukets tjänst all den halvvuxna manliga och kvinnliga ungdom, som nu förödde sin tid och sina krafter på Tre Remmare, i gränder och gathörn, i biljardhålor, ölkneiper och liderlighetsnästen.

Det var kärnan, det goda i denna idé. Ungdomen skulle återerövras för ett sunt, passande arbete, för livet! Och Julius Krok skulle bliva den mänsklighetens välgörare, som han så oändligt gärna ville vara. Ty naturligtvis skulle han få efterföljare riket och världen runt.—

Idén var ju icke alldeles ny, icke ens för platsen. Redan på Bromsens tid hade Blekängsborna betraktat Backarna som det förlovade landet. Och madammerna talade alltjämt om "grisen" och "geten" och "täppan", som skulle tillföra huset ett obegripligt välstånd. Projektet Backarna var sålunda av gammalt känt, den allmänna opinionen förberedd. Det borde icke möta några svårigheter att samla arbetarna kring detta företag. Och sakens praktiska sida var om möjligt ännu enklare och klarare än den ideella. Blekängens sextiotvå fastigheter skulle försäljas till staden för ett pris av minst 450 000 kr. Inteckningarna belöpte sig till cirka trehundratusen, återstod alltså hundrafemtiotusen, som i form av aktieteckning och lån skulle placeras i bolaget. Mot 4 à 5 %. Priset för de sextiotvå fastigheterna var ingalunda för högt tilltaget och staden skulle förr eller senare bliva tvungen att reglera dessa självsvåldigt uppvuxna kvarter. På det hållet mötte således inga svårigheter.

För huset Broms & Krok bleve denna försäljning visserligen icke någon lysande affär, men heller icke ruinerande. Lagerström hade redan för två år sedan bjudit ut Blekängen för sexhundra tusen men icke fått något bud. Man fick ta skeden i vackra hand och kunde också göra det. Ty husets ställning skulle i alla fall betydligt förbättras, sedan tändsticksfabrikens förluster och Blekängens eviga reparationer upphört att sluka kapital.

Bolaget slutligen, "projektet Backarna", skulle göra en lysande start. Hundrafemtio tusen från Broms & Krok, lika mycket från annat håll. Backarna och Åstorp inköpta till ett pris icke överstigande taxeringsvärdet eller åttiotusen kr., byggnadsmaterial billigt från Broms' verkstad, Larssons tegelbruk—det var ju fråga om filantropi!—och Björkenäs' såg. Vattenledning, gas, avlopp bekostades av staden.

—Tänk vad pappa kan räkna ut! sade Abraham, som först av alla invigdes i förtroendet. Tänk så enkelt! Det är ju bara att sätta i gång.—

Ingenjören rodnade och snodde sin lock. Naturligtvis var det enkelt, lätt. Men inte gick det att sätta i gång så hastigt som Abraham tänkte. Lyckligtvis for Abraham till lantbruksskolan i Västergötland, och ingenjören fick tid att i lugn och ro förbereda sin plan.

När eftermiddagskaffet burits in och punschen, som var avsedd för Elis Eberhard, slagits i och druckits ur och slagits i och druckits ur ännu en gång, började ingenjören en hastig vandring av och an i salen. Och under det han vandrade utvecklade han i avbrutna, besynnerligt styckade meningar sina planer. Ibland snodde han ut i tamburen och ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Det gjorde han för att giva dem därinne tid till eftertanke och för att själv hämta nya krafter och nytt mod.

Elis Eberhard somnade tämligen snart. Han tyckte sig ha hört någonting liknande förr och lät sig icke störas. Han suckade, fumlade efter punschglaset, och då han med pekfingret övertygat sig om, att det var tomt, somnade han definitivt.

Men fru Marie lyssnade uppmärksamt, och när hon då och då lyfte blicken från stramalj och garn, ansträngde hon sig för att giva de stengrå ögonen ett uttryck av intresse, av gillande, av beundran. Över huvud taget: ett uttryck.