—Ja, sade hon. Det hade varit någonting för far. Han, som ville sina arbetare så väl. Och som var så praktisk.
Det var ett beröm, och Julius Krok tog det som sådant och gladde sig. Men i själva verket hade fru Marie ingen aning om, att den lille mannen menade allvar. Julius Krok hade haft så många ideér i sin dar och planer och förslag. Och alla hade de varit goda. Men det bästa med dem hade likväl varit det, att de aldrig realiserats.
När Julius Krok märkte, att hans förslag mottogs med välvillig förståelse, blev han övermåttan glad. Han satte sig bredvid sin hustru och tog den hand, som icke förde nålen, och sade:
—Du är bra snäll, Marie.
Och fru Marie blev rörd och blyg. Hon stack nålen i blusen och strök sin lille man över kinden, tafatt och tungt. Men fröken Agnes lade socker i tredje koppen kaffe, skramlade med skeden och sade:
—Ja, vad är allt det där annat än det, att pappa är rädd för arbetarna. Det är som om arbetaren vore patron och pappa tjänare. Möter pappa en arbetare, som hälsar ovänligt eller så, så går ju pappa i veckor och grubblar och tänker på ökade löner och bostäder och gud vet allt. Men det är väl ändå upp- och nedvända världen? Paulus säger, att det är inte rätta sättet att få folk in på den rätta vägen. Och jag är då så säker på, att pappa en vacker dag går och ruinerar oss.—
—Agnes, Agnes, lugnade fru Marie. Det är ju bara ett förslag, någonting, som pappa går och tänker på, inte blir man ruinerad, därför att man vill människor väl. Hade far levat, så hade han nog kunnat förverkliga allt det där. Med vinst till och med.—
Julius Krok reste sig hastigt och gick in i sitt rum. Han hade förstått, att hans plan krävde förarbete. Och att förarbetet krävde tid.
Han försökte också göra klart för sig, att det här med Backarna endast var en dum och dyrbar nyck, som han gärna kunde avstå ifrån. Lagerström kunde ju få sköta Blekängsaffären som han skött allt det andra, korrekt och bra och med skälig vinst. Och vad Julius Krok beträffade, kunde han leva sin återstående tid så, som han levat tillförne. Det fanns ingen orsak att för hans skull riskera en förmögenhet.
Dessa förnuftsskäl voro goda och kraftiga nog. Men de hjälpte dock icke mot rädslan. Ty därutinnan hade fröken Agnes rätt: Julius Krok var rädd. Han var rädd i tredubbel måtto. Den svaga lilla kroppen skalv, när den kom i närheten av grova, arbetstunga nävar. Han kunde aldrig glömma skräcknatten, då arbetarna samlat sig utanför Bromsens hus. När han någon gång gick genom verkstaden, smög han sig fram, drog åt sig rocken, drog åt sig armarna, hälsade överdrivet artigt åt höger och vänster. Det var icke alltid, hans hälsning besvarades.