Och värre än den rent fysiska rädslan, var känslan av ensamhet. Han hade ärvt Bromsens ensamhet, hatet, föraktet. Han bar inga fladdrande kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig kalott. Han var icke någon penningutpressare, icke någon blodsugare. Men var han drog fram, mötte han elakt stirrande ögon och hångrin. Därför vande han sig vid att gå med halvslutna ögon. När han mötte många människor, blundade han, och hans gång blev vacklande. Han bet ihop tänderna och bugade sig, snett och otympligt, men djupt och hastigt, så att ryggen jämrade, hela den lilla kroppen jämrade.
När han satt på sängkanten och såg sina fötter, och sina ben och sina knän och sina händer, tänkte han: Snart är detta slut, och jag har kommit genom livet för billigt pris. Det var en tröstande tanke. Ty på så sätt fick han något ut av livet. Han hade haft det bra, och åren hade runnit jämna och lugna och redan detta var en stor lycka. Men när han somnat, drömde han, att han var en ung man, som räddade en brinnande stad. Det var en stor och bullrande dröm, den väckte honom.
Och han satte sig upp i sängen och trevade med händerna över sin vissnande kropp. Då kom ångesten, långsam, tanklös, smygande som en sjukdom. Dödsskräcken, som icke är fruktan för döden. Dödsskräcken, som är en sista, plågsam, förtvivlad ansträngning att finna en förnuftig mening i livet.
—Julius lille, ponken min, kelade Elis Eberhard och drog honom i öronlocken. Din näsa börjar se snipig ut. Vad tusan är du för en hackspett? Ut och spring, Julius lille, ut och kuffla! Det är min metod. Lie-gubben är en allvarlig gammal herre, som ogärna springer kapp—
Och Julius Krok återtog sina gamla vanor, vandrade i skogen och talade förstånd med träden. Han kom ända upp till Tanningen och träffade sin gamle vän, den tjocke brukspatronen. De båda männen visade varandra ömsesidigt den största aktning. Det fanns en viss överensstämmelse mellan ingenjörens liv och brukspatronens. Ty, sade "Jublet", de äro som liljorna på marken, de så icke, skörda icke utan deras hustrur föder och kläder dem—
Brukspatronen var en stor, kolossal karl. Han tillbragte större delen av sitt liv uppe i jaktstugan vid Tanningen. Han gick besynnerligt klädd. Än barfota och med huvudet i skinnmössa, än bestövlad och barhuvad, i päls om sommaren, halvnaken om vintern. Bönderna drogo därav den slutsatsen, att han var galen. Men i själva verket ville han endast pröva olika hygieniska metoder. Han ville förlänga livet, och hans järnhälsa stod ut med allt. Naken eller bepälsad bar han dock alltid guldkedja och guldbrillor, som utvisade, att han var en herreman. Åt fattigt folk gav han pengar, när han hade några.
Men han var icke omtyckt och hade intet anseende. Jul och sommar, då sönerna voro hemma, gick han klädd som folk och satt till bords med sin hustru. Hans hustru var det besynnerligaste fruntimmer, som i mannaminne funnits där på trakten. Hon hade ingen skam i sig. Men hennes synder lades på mannen. Och då han vandrade ut i skogen, var han icke olik syndabocken, som själv oskyldig bar andras skuld mellan hornen.
För ett tiotal år sedan hade Per Hyltenius uppfunnit en självbindande och självlassande skördemaskin. Han förfärdigade en liten modell och förde den till Broms & Kroks mekaniska verkstad. Här fick han veta, att självbindande maskiner nyligen kommit i marknaden. Självlassningen var däremot en splitter ny uppfinning. Men den gömde på ett litet fel, som gjorde uppfinningen värdelös. Julius Krok hade icke hjärta att avslöja den hemliga bristen. Han ställde modellen på magasinet och förhalade tiden. Tio långa år hade han förhalat och talade ännu om att snart sätta arbetet i gång.
Härav kom det sig, att Julius Krok betraktade sin vän som en lättrogen, ömkansvärd stackars människa. Och brukspatronen betraktade Julius Krok som en liten stackare, oföretagsam och omöjlig. Men de visade varandra av barmhärtighet den största aktning. Och när de möttes, bugade de upprepade gånger, klappade varandras händer och sade artigheter.
Denne store tok beslöt nu Julius Krok att taga till sin förtrogne. En tok var han, men en beskedlig, välvillig människa på samma gång. Och hans hustru var härskarinna över Björkenäs, Klockeberga, Backarna och Åstorp.