Herrarna möttes nere vid Tanningen, de bjödo varann armen och vandrade upp till stugan. Vanligen kallade de varandra herr brukspatron och herr ingenjörn. Men under det att Julius Krok utvecklade sina planer, glömde han detta och duade sin gamle vän. Brukspatronen blev rörd, han fick tårar bakom brillorna. Den där lille stollen, tänkte han, den där lille stollen tycker om mig. Och för att betala detta impulsiva vänliga duande med samma mynt, låtsade han en spänd uppmärksamhet och stack då och då emellan med ett uppmuntrande rop.
—Ja, vet du, det är inte dumt, det är inte dumt!
—Nej! ropade Krok och med ett stolt kast på huvudet förde han pannluggen åt sidan. Det är inte dumt, ser bror. Och nu är bara frågan den, om ni vill sälja Backarna till ett skapligt pris.
—Ja, se det är ju min hustru—
—Naturligtvis. Men kanske att herr brukspatron skulle vilja bli vår förespråkare?
—Jovisst, jovisst. Säkert. Men så är det Abraham Björner, min hustrus homme d'affaires—Om ingenjörn ville precisera litet—Kanske först bilda bolaget och giva ett anbud?
—Naturligtvis, sade ingenjörn, kort, torrt och affärsmässigt. Bugade och gick.
Ingenjören vandrade med lätta, säkra steg den långa vägen till staden. Vid Blekängsbron mötte han en åkaredroska och tog skjuts till epidemisjukhuset. Oförväget trängde han in i doktorns allra heligaste.
—Nu ska bror hjälpa mig.
—Va' då? Är Marie sämre?