Krok skakade otåligt på huvudet.
—Hon hostar och hostar. Det är hösten. Men nu är det fråga om annat. Bror minns, va' jag sa' härom dagen? Om Backarna? Nå, nu har jag Backarna och Åstorp på hand. Nu gäller det således att få bolaget till stånd. Och att intressera vederbörande, stadsfullmäktige. Bror får lov att hjälpa mig.
Jublets hand föll tungt på den lille mannens hjässa.
—Hjälpa! Ja, om jag bara visste, var det onda är lokaliserat, så skulle jag ta till kniven.
—Jag undanber mig dåligt skämt. Det här ska tas på allvar.
Elis Eberhard stod förbluffad inför så mycken värdighet. Han krängde av sig sin vita kappa. Han slog vatten i tvättfatet och tvålade in händerna.
—Ja, ser du, Krokus lille, inte kan jag göra något. Jag vågar knappt röra en fena, för då skriver Aposteln i tidningen att jag kysser fabriksflickor. Och så får jag aldrig fred mera. För flickorna.
—Du kan tala med folk.
—Ja, ja. Nog det. Men det är allt dåliga tider för nybyggen. Larssons hus stå tomma. Inte är staden hugad för filantropiska husbyggen, när Larsson måste sänka hyrorna.
—Bror är allt bra cynisk.