—Jo jo mensan. Jublet torkade sina händer och drog på rocken. Vet du vad, Krokus lille? Det finns en man, en enda, som kan vara dig till hjälp. Hans oförvitlighet, hans kämpagestalt och hans vita skägg ställer honom över partier och husvärdar. Det är brors kusin, glorvyrdige Abraham Björner.—Ja, jag vet, jag vet. Han har inte intresse för såna här små galenskaper. Men du ska muta honom. Du ska sticka till honom en tusenlapp. Eller två eller tre alltefter råd och lägenhet. Det är med honom som med gamla läkare: han skäms att ha bestämd taxa.—
—Abraham Björner tar inte mutor.
—Nej, han tar inte. Men han tar emot. Det är den hårfina skillnad, som gör honom till den gentleman, han är. Ja, prosit, bror lille. Tappa inte näsan! Nu har du fått ett gott råd gratis. Mer kan jag inte göra. För Apostelns och min stora osedlighets skull. Men blir det en fin och anständig bolagsmiddag, så anmäler jag mig som festtalare.
Ingenjören gick hem. Han smög sig utmed husraderna och pratade en smula för sig själv. Han mötte Liter-Pelle i spetsen för sju sopande gubbar. Sopningen avstannade, gubbarna stödde sig emot sina kvastskaft och stirrade på ingenjören. Och Liter-Pelle, som gick i bakrus, viskade tämligen hörbart:
—Den fan är full.
Då blundade Julius Krok och bugade åtta resor. Men när han kom in i salen och såg sin hustru och stramaljen och garnet, slog han ut med händerna och sade:
—Marie, jag är trött. Jag är—jag är ledsen.
—Å, är du ledsen? sade fru Marie och spärrade upp ögonen. Ingenjören gjorde en helomvändning. Han gick upp till Louise och satt sig vid fågelburen. De små kräken voro ruggiga och gamla, och då Apostelns gälla snarkningar skuro genom tystnaden, hoppade de till på pinnen. Ingenjören gnuggade ansiktet med handflatorna.
—Louise lilla, din gamla pappa är ett nöt.
—Det är jag med, smålog Louise. Men det reder sig ändå.