Och hon strök den lilla magra nacken och hämtade in kaffe och en bit äppelkaka.
Till julen kom Abraham hem för att stanna en vecka. Ingenjören var vänlig men en smula förlägen. Han var rädd, att Abraham skulle fråga efter "projektet Backarna".
Men Abraham hade annat att tänka på. Han tog doktorn avsides och höll förhör. Elis Eberhard svarade undvikande:
—Jo, jo, farsgubben har magrat. Det är den naturliga avklädningen. Människan är en lögn, ser du, en fiktion. Men det går bara till en tid. Först kommer skelettet fram. Det är så att säga en relativ sanning, skelettet. Och till slut segrar den eviga sanningen, som är förintelse. Så är det med den saken. För resten har han ju sin fixa idé, gubben, och den tär honom. Somliga leva av sina idéer. Andra dö.
—Mamma då?
—Ja, det är ju ur min synpunkt värre. Det ar hjärtat, och så är det lungorna. Ja, inte kan jag ge henne ett nytt hjärta? Sen man och barn förstört det gamla. Jag har rått henne till att hosta i Marstrand i kosterbåtar. Eller i Jämtland bland fjällen. Men hon föredrar att hosta över stramaljen. Herre gud, jag kan väl inte tvinga henne! Människan vill vara i fred, ser du, min gosse. Just det, i fred.
—Vad talar ni om? frågade fröken Agnes, som anade oråd och försåt i varje vrå.
—Om livet, min sockerdocka. Eller med andra ord om döden. Men det är ingen smutsig fantasi i det, inte. O nej då!
Dagen innan han skulle resa, trädde Abraham in i ingenjörens rum, satte sig, teg och avvaktade. Då förstod ingenjören, att han måste tala.
—Ser du, min gosse, jag har talat med dem på Björkenäs. När du har slutat din kurs. d.v.s. om halvtannat år, så får du komma dit. De har ju den där präktiga gamla förvaltaren Halling. Så det blir en god praktisk efterkurs för dig. Och sen få vi ju se—