—Och Backarna?
—Jo, jo. Det med. Jag har talat med brukspatron. Men det är ju en sådan opraktisk karl. En narr, en komplett narr. Han är värre än din gamla pappa.—Ja, ja, tillade han urskuldande. Han är ju också olyckligare. Mycket olycklig.
—Nå, hur går det då?
—Tja, tja, tja! Det talar vi inte om. Griller.—Hur är det med dig själv, min gosse. Du ser—du ser tungsint ut. Har du talat med—med flickan?
—Jaa. Jag är just inte glad åt, att hon ska stanna på Björkenäs. Där talar hon bara med Evelin, du minns, Apostelns. Det är allt galet, det. Jag tror, hon får griller i huvudet.
—Det få vi alla, sade Julius Krok. Men jag ska tala med mor. Kanske att hon kan få komma hit. Mor kan behöva någon hjälp. Och Lisen är så förfärligt glömsk nu för tiden.
Abraham reste sig och gick bort till fadern. Han strök honom smeksamt över pannan.
—Lovar du det, pappa? Är det säkert?
—Jo, jo. Visst. Det kan du väl förstå, bekräftade ingenjören. Och han rodnade av skam, att han icke förut tänkt på en så enkel och naturlig sak.
Men dagen därpå hade han glömt sitt löfte.