Det blev en händelserik dag. Den gjorde Julius Krok till en märklig person, kring vilken samhällets tankar tycktes kretsa.
Tidigt på morgonen följde ingenjören sin son till tåget, vinkade och traskade vemodig och trött mot sitt hem. Gatorna lågo strödda med gråa snöklumpar, strösanden gnisslade elakt under galoscherna, luften var grå, tung, rå.
När ingenjören sneddade över torget, blev han varse sin vän och frände häradshövdingens präktiga gestalt. Häradshövdingen stod strax nedanför Gustaf Vasas stensockel. Han hade för vana att beundra Gustaf Vasa en fem minuters tid varje morgon mellan klockan åtta och nio. Bronsgubben och stadshotellet voro Abraham Björners verk på samma sätt som epidemisjukhuset var Elis Eberhards, tändsticksfabriken lille Kroks och Blekängen J. A. Broms'. Huruvida bronsgubben i någon mån påminde om Gustaf Eriksson Vasa är ovisst, men däremot är det säkert att Abraham Björner var en levande avbild av bronsgubben.
Då Julius Krok såg sin store frände, krympte han ytterligare några tum och smög som en liten skugga över torget. Men Björner, som i likhet med kameleonten kunde rikta ögonen samtidigt åt tvenne håll, fick en aning om skuggan och började grymta:
—Öh, öh, öh, öh—
—Öhhöhö, grymtade kameleonten högre och otåligt. Och Julius Krok närmade sig och stannade på fem stegs avstånd. Då gjorde Björner en långsam helomvändning och för att inleda samtalet pekade han med tummen över axeln och frampressade ett hest, tjockt:
—Den du! Tusan hakar!
—Ja, svarade lille Krok tämligen meningslöst. Men nu var Björner uppdragen. Han rullade fram och vidrörde ingenjören med sin stora mage, som var mjuk och varm.
—Där fick jag tag på dig, lilla Julius. Va' har du för dig? Går där och ordnar. Blekängen och Backarna, va? Och så vill du, att jag ska hjälpa till, va?
—Vem har sagt det?