—Jublet, förstås. Men ser du, det går inte, det inte. För stan kan inte ge sig in på såna äventyr, inte.—
—Det är inget äventyr, det är ett filantropiskt företag—
—Öhö, kusin, jag är också filantrop. Veterligen. Men jag är också stadsfullmäktiges ordförande, se! Och så vill du, att jag ska skaffa dig Backarna till underpris. Men ser du, det är inte hederligt, min gubbe lille, det är skoj—
Den där! tänkte ingenjören. Han har skojat mig på halva mitt mödernearv.
Ska han lära mig hederlighet?
Men högt sade han:
—Jag har talat med brukspatron.—
—Om tokar råda, ja! Men lyckligtvis finns där pactum. Alldeles som mellan dig och din hustru. Nej, ser du, det går inte. Som filantrop—jo bevars. Men som kommunalman och hederlig karl—
Det hände någon enda gång, att sinnet rann på den lille ingenjören. I sådana stunder blev han mycket hänsynslös och törstade efter att få förolämpa sina fiender. Och just nu var det en sådan stund.
Han slet upp sitt snusbruna fodral och rev fram plånboken. Han höll den under häradshövdingens näsa, och alldeles som när man bjuder på en pris snus, sade han:
—Får det lov att vara?