—En sån liten skojare! frustade Björner och skrattet bröt sig ut i fria luften och rullade tungt över torget. En sån liten skojare! Det är Jublet, förstås, den cyniska chimpansen. Men det går inte, se. Det går inte.—
—Nå då så.
—Hör nu—hör nu, vänta. Jag ska gärna stå till tjänst. Som jurist. Märk väl: som jurist. Om det blir bolag. Och så mycket kan jag lova, att jag ska inte motarbeta. Varken i fullmäktige. Eller på Björkenäs. Jublet har redan varit i håll med Larsson. Drätselkammarn, se. Och blir det bolag, så står jag till tjänst. Som jurist. Mot skäligt arvode—
Och utan att säga ett ord vidare, flämtande av glädje och andtäppa, återvände den store Björner till sin avbild i brons. Men lille Krok klättrade med sviktande knän uppför trapporna. Det var första gången han mutat en människa. Och en sådan människa! Han var skamsen och stolt. Men mer stolt än skamsen.
Han öppnade tamburdörren och hörde en gäll stämma:
—Ja, där kommer ingenjörn! Hur länge ska en stackare få vänta? Det var knappt en hade sagt amen i morgonbön, så gick en hit. Och här har en stått i timmar.
—Är det herr Hagelin?
—Jo, nog är det det. Se, jag går så ogärna till folk, som inte tror på
Gud. Men nu har de skickat mig. En sån tur han har, en sån tur!
—Var så god och stig in, sade ingenjörn och öppnade dörren till sitt arbetsrum, som nu verkligen tycktes skola bli ett arbetsrum.
—Varmed kan jag stå till tjänst?