Hagelin haltade omkring i rummet och tittade i varje vrå.
—Ja, inte är det väl någon, som lyss, inte? Nej. Jo, se nu har min bror kommit hem. Benjamin, ingenjörn vet. Han har för resten varit hemma fjorton dar. Och de säger ju, att vi inte ska vara riktiga bröder. Men den som äger Kristus, han är min bror. Är det inte skrivet, det? Och nu är han ju bibeldoktor. I Amerika! Och då var fadern en fattig skomakare. Eller om det nu var Sörman—
—Ja, det är ju glädjande. Och sedan?
—Sedan—Det kan han väl begripa, att det blir ökad omsättning så till sägandes. Gud låter sig icke bedraga, det ska han nog få se, ingenjörn, så fritänkare han än är. Och i all sin dar en sådan tur han har—
Skomakaren linkade fram och viftade på ett uppmuntrande sätt med sin skinnluva.
—Inte ska han sälja till stan, ingenjörn. Han ska sälja till oss. Se, nu blir det marknad för Zionisterna! Vad tror han, att Bethania ska säga, när vi inviger vårt nya Zionsborg? Ingenjörn är en liten rejäl karl, fast han inte har Gud, stackarn. Stackarn, stackarn! Men vi har haft affärer förr—fick han inte betalt? Se, vi kan inte lura någon människa, för vi leva i rättfärdigheten. Ett rättfärdigt papper, det är allt bättre än de finaste namn. Och se nu ska vi köpa hela Blekängen av honom. Men kåk efter kåk förstås. Inte allt på en gång. För vi är så fattiga, vi är så fattiga—
—Jag säljer hellre till stan.
—Inte, inte! Vad blir det för ett krångel? Alla distanserna. Och vi röstar emot och överklagar med. Och ingenjörn, som är så snäll, inte vill han ha med såna människor att göra? Se, nu ska jag tala om. Larsson är för köpet. För han har byggt hus, och Bethania har byggt hus och de stå så tomma, så tomma. Och nu tänker de, att stan ska riva Blekängen. Och så ska de få folk, och så ska de göra dem till Bethanister allesamman. Men där säger det stopp. Och vet han vem som säger stopp? Nej, det vet han inte, för han har inte tron, stackare. Men den som säger stopp åt Bethanisterna, det är allt vår lille käre Jesus själv, det!
—Ja, det är ju nog bra. Men vad tänker herrarna göra med Blekängen?
—Jo, nu ska jag säga det. Blekängen ska bli som ett paradis—