* * * * *
Den sista juli, som var fru Maries födelsedag, hade ingenjören ett långt samtal med sin hustru. De började att tala om hennes hälsa. Men alla samtal slutade nu för tiden med Backarna. Underhandlingar fördes med staden beträffande försäljningen av Blekängen. Något beslut kunde emellertid icke väntas före jul. Och under tiden förde Lagerström underhandlingar med Hagelinarna. Det visste fru Marie, men det visste icke ingenjören.
Så länge dessa skärmytslingar på två fronter fördes, avhöll fru Marie sig från att kritisera projektet Backarna. Var dag har nog av sin plåga. Men oron för Abrahams framtid kunde icke skjutas undan.
Först och främst hans fästmö. Hon bodde nu hos Louise, och hon var söt och snäll. Men det fanns någonting hysteriskt och överspänt hos flickan, som oroade fru Marie. Hon råkade i ångest och sorg och grät av medlidande över allting, över prostituerade kvinnors elände och över tuppar, som ska slaktas och över allting. Två gånger i veckan gick hon i bönhuset, där Benjamin Hagelin for fram som en stormvind bland kvinnorna.
Det var det. Och så var det Abrahams plats. Kunde det verkligen vara någon framtid att binda sig vid Backarna?
—Han blir inte bunden. Han kan gå när han vill.
—Å, han är nog lika envis som du, smålog fru Marie och suckade. Och så är det det, Julius—Kan det verkligen vara bra att stanna ett helt år på Björkenäs?
—Varför inte?
—Ja, herre Gud, du vet ju, att jag säger inte gärna något ont. Men när det nu är fråga om Abraham. Och för allt det, som berättas om fru Hyltenius—
—Marie, sade Julius Krok, och den lille mannen, som växt flera tum under de sista månaderna, tog nu på sig sin värdigaste min. Marie, jag vill inte veta av några Apostelshistorier. Dessutom är Abraham allvarlig nog och så fästad vid sin flicka—