På Blekängsbron stod Enok Ebenezar Ohlsson samtalande med kommissarien
Lönrot. Kommissarien såg allvarlig ut, men hälsade hövligt på Abraham.
Ohlsson gjorde sällskap en bit uppför backen. De talade om
häradshövdingen, men plötsligt bröt Ohlsson av:
—Hör nu, herr Krok, jag har nyheter om fästmön.
Abraham rodnade.
—Jaså.
Enok Ebenezar sköt rygg och plirade upp mot honom.
—Ja, det är kanske inte trevligt att höra't. Men sanningen lär ska nytta i längden, säger de. Jo, nu är hon allt fast hos Hagelin igen. Jag ligger ju efter honom som hund efter räven. Så jag vet, var han har sin gång. Hon fick vara tämligen i fred här på försommaren. Men nu har han varit två gånger vid Stenbrogatan, och hon är i bönhuset var kväll. Hon och Evelin.
—Vet Gusten av, att Hagelin varit i deras hem?
—Tja, det kan jag inte säga. Han är så kusch för sin tokiga mamma, så han törs just ingenting. Men det är säkert, att Hagelin springer inte efter flickor för skojs skull. Det blir att se upp.
Abraham red snett över Åstorps ängar, satte över Blekängsbäcken, där den rinner ut under Tanningens alar. När han ställt hästen i spiltan, tog han en omväg och gick bakom flygelbyggnaden. Han tålde icke se hustomtens illvilligt grinande ansikte.
Men när han kom in i förstugan möttes han av Evelin.