—Kära gosse, du får förlåta. Det har varit en svår natt. Jag höll emot i det längsta. Men det blev för tröstlöst. En gammal gubbes liv är ju ingenting. Och ser du—ser du—man måste bryta oturen. Det är som i kortspel—
* * * * *
Vid elvatiden på förmiddagen förlorade ingenjören sansen. Såret på halsen gick upp och blödde ymnigt. När fröken Agnes såg blodet, skrek hon som ett slaktdjur. Abraham skickade henne upp till Louise. Lisen sprang efter doktorn.
Elis Eberhard kom och gjorde inga överflödiga frågor. Han undersökte såret, pulsådern befanns oskadad. Såret förbands och efter en kvart kom ingenjören till besinning.
—I säng med dig, befallde doktorn.
—Ja men—mumlade ingenjören och såg sig förvirrad omkring. Jag är allt ganska hungrig.
Då greps "Jublet" av hänförelse, han lyfte sina händer och prisade:
—O heliga, gudomliga hunger! O sanctus Appetitus! Hur uppehåller och fröjdar du icke dina tjänare, även de ovärdiga. För att nu icke tala om dina tjänares tjänare, den värdige Elis Eberhard Roth. Befall, min son, och bordet skall duka sig. Och mutter Carléns ande skall i välmåga och köksos sväva över oss arma syndare.
Champagne! skrek han, nående höjden av sin extas. Champagne, ta mig fan.
Champis och runda töser!
Men vågen av hänförelse sjönk, åldern kändes, och han betraktade med rynkad näsa sina fläckiga kläder.