Men Enok Ebenezar, som sällan skattade, stod i Garvarebrunnsgränd och nojsade med flickor. Och hans halsduk—ett arv efter Gusten Sörman—glittrade ofantligt röd.
* * * * *
När fabrikerna blåste till middagsrast, kom smeden från sin smedja. Och vid Brända stenen mötte han Elis Eberhard Roth. Dagen till ära hade Jublet stapplat sig ända ut till Blekängsgatan, där alla fabriksflickorna hava sin väg. Han visste, att Aposteln var krossad och kände sig fri. Likvisst upprepade han gång efter annan ett varnande:
—Roth du, se men inte röra. Elis lille, Elis lille, se men inte röra, det är småbarns göra.
Då nu den store brede smeden ställde sig i hans väg, skymmande raden av unga flickor, blev han mycket förargad. Och när smeden frågade, om det var sant, att ingenjörn velat skära halsen av sig, svarade han:
—Ja visst fan, visst fan. Gå ur vägen bara. Inte får man hindra en läkare med struntsaker.
Smeden grundade länge och väl över detta. Han tyckte sig förstå, att ingenjören var övergiven av Gud och människor och i djup förtvivlan stadd. När smeden besinnat detta en timmes tid, vände han mössan rätt fram, tog mod till sig och gick upp i det bromsiska huset. Han ringde och skjutande undan jungfru Lisen trädde han rakt in i ingenjörens rum.
Jo, det hade sin riktighet. Där satt ingenjören blek som en slaktad tupp och med bindel kring halsen.
Smeden harsklade och sade:
—Inte tusan ska ingenjörn gå och skära halsen av sig. Det kunde en väl aldrig tro, att han sku vara så tokig.