—Vad är det Andersson vill? frågade Abraham.
—Inte vill jag nåt. Men det är säkert, att ingenjörn är en beskedlig karl. Fast förstås att inte duger han ju till mycket.
—Just det, just det, smålog ingenjörn och räckte hand. Men smeden hade grundat, så att han glömt bort tvättningen. Därför stack han handen i byxfickan, bockade och gick.
—Nu får Andersson sitt torn, ropade Abraham efter honom.
—Å håken! Tro det? sade smeden.
* * * * *
Julius Krok betraktade sina händer, blåvita och skrumpna. Han fingrade på öronlocken och strök den tillbaka.
—Ja, sade han. Nu har var och en sitt. Stackars Louise har sin man, som hon måste trösta. Du har ditt arbete. Och jag har det förgångna. Det bästa. Allt, vad jag trott mig uträtta, har fallit, jämnats med marken. Dött. Det är lugnast så.
—Jaha, kanske det, sade Elis Eberhard. Till exempel nu mitt verk, mitt sjukhus. Stred jag inte som en hjälte, innan jag fick det till stånd? Jo. Och jag var en smula stolt. Inte så mycket, det ligger egentligen inte för mig. Men i alla fall satte jag svansen i vädret, så pass en gammal cyniker förmår. Nå.—Inom tio år kommer här en nyexaminerad ung slusk och slår kors: Hur i Jesu namn kunde karln bygga så dumt. Si, det är skaparglädje. Kommer igen som then staden Arbogas öl.—
—Tja, tja, tja, grinade ingenjören retligt. Nu ska inte Abraham sitta och höra på, vad gubbarna snattra. Surt, sa' räven.—Adjö med dig, min gosse. Hälsa fru Hyltenius.