Det var nu en gång Abraham Kroks öde: att hållas utanför. Skolkamraterna, "elementargossarna" hade hållit honom utanför, emedan han icke ville deltaga i de stora bataljerna mot snaskar och deras vederlikar. Arbetarbarnen åter misstrodde honom, eftersom han i alla fall var en ättling av "gubbfan"—eller som det sedermera hette: en kapitalistunge. Han kände sin ensamhet men sörjde icke stort däröver. Gusten Sörman var honom en trogen vän, som tillfredsställde hans behov av manligt kamratskap. Och Gusten Sörmans syster tyckte han om.
Barnen Sörmans mor hade varit skänkmamsell hos änkan Carlén. Elis Eberhard Roth, som äger en oskriven men tillförlitlig förteckning över alla tiders vackra skänkmamseller, har kallat henne "en riktig Guds sockerängel med själva fan i ögonen". Man måste sätta tro till denna en läkares och kännares beskrivning men samlivet med Sörman, den ständiga oron och den tragiska upplösningen av ett måhända olyckligt äktenskap hade icke lämnat mycket kvar av Guds sockerängel. Hon blev smutsig, grå och till den grad krokig, att man framifrån såg hennes nacke. Den skugga, hon kastade, var kullrig och såg ut som skuggan av en jordhög.
När principalens son knackade på den Sörmanska dörren, hälsade hon honom med en djup nigning och med frågan:
—Är det gossen eller flickan, som önskas?
Och under många herrans år hade Abraham, artigt bugande, svarat:
—Gossen, snälla fru Sörman.
Men tiderna förändras. Abraham läste för prästen och konfirmerades. Han fick psalmbok, guldklocka och kedja. Och av doktor Roth en kråsnål i form av en hästsko. Denna nål hade ursprungligen varit en schalnål, en av dessa presenter, som faster Mimmi fått mottaga av beundrande Göteborgs-sprättar. Abraham kände icke detta affektionsvärde, men han var stolt över att äga en kråsnål av guld, och då Gusten Sörman, sin vana trogen, ville byta till sig grannlåten, vägrade han bestämt.
Gusten höjde budet, och då ingenting annat hjälpte, erbjöd han Abraham att få "titta i hålet". Detta hål befann sig mitt i en röd ros på ljusgrönt fält. Och det ljusgröna fältet var en rullgardin. Om kvällarna tilltäpptes hålet med en liten träjalusie, ty därinnanför gick Elsa Sörman, redan en sexton års flicka, till vila.
Åtrån efter grannlåt drev Gusten ända därhän att förråda sin syster. Abraham som på ett hemlighetsfullt sätt blev vittne till den mest intima avklädningsscen, greps mycket starkt av längtan efter en ung flicka. En stark men obestämd, opersonlig längtan, som först så småningom växte till varm, medveten känsla.
Från den stunden var det icke längre gossen "som önskades". Fru Sörman hyste en alltför stor vördnad för principalens familj för att vilja motsätta sig ett umgänge mellan Abraham och Elsa. Men de unga hade svårt att finna lämpliga mötesplatser. Gatorna vaktades av Aposteln. Efter Gustens upphöjelse till kontorsherre drog emellertid familjen Sörman med pick och pack bort från Blekängen och flyttade in i ett av byggmästare Larssons stora, vackra hus. Här fick Gusten eget rum, och då han sällan var hemma, blev det en ypperlig mötesplats. Fru Sörman störde icke. Endast när ungdomarnas känslosamma viskningar någon gång övergick till lekfullt raseri, tassade hon bort, stödde hjässan mot dörren och lyssnade länge.