—Elsa? Elsa tänker väl på, att det är Gustens möbler?
Likväl tröttnade Abraham snart nog på Gustens rum med dess immiga fönster, rinnande väggar, mögelfläckade tapeter. Han trotsade sin svåger och förde kärestan ut på gatan, under Krokens lampor. Det var en lördagskväll, och redan söndagsmorgon fick fru Marie kännedom om "den tråkiga historien". Aposteln redogjorde för sina undersökningar och bestyrkte uppgifterna med doktor Roths nödtvungna vittnesmål.
—Ja, suckade Jublet, jag måste erkänna, att jag iakttagit personerna i fråga under omständigheter, som tyda på stor ömsesidig tillgivenhet. Händelsen ägde rum i går kväll efter solnedgången på Floréns konditori bakom en skärm. De åto för mig okända bakelser och därtill med samma sked, vilket ökar det hälsovådliga—
—Ja, avbröt lektorn. Abraham är nu i den ålder, då man kan vänta sig vad som helst av honom.—
Fru Marie vägrade emellertid bestämt att tro "vad som helst" om Abraham.
Och doktorn utvecklade sin älsklingssats, sägande:
—Folk vill vara i fred, ser bror. Det är en förbannad egenhet de ha,
vare sig de är gamla eller unga. Och man ska låta dem vara i fred.
Livet är en härva och var och en har nog med att klara ut sin tråd.
Vasa? Kusin, har jag inte rätt?
Fru Marie drog i nålen, som fastnat. Hon svarade lugnt och tungt:
—Kanske det, doktor. Men inte när man har barn—
Apostelns angivelse blev utan påföljd. Han fortsatte sina spaningar. Strejken, som försatte hela samhället i orolig rörelse, rubbade icke Apostelns bana. Varje afton sköt han ut ur Bromsens portgång och fladdrade bort till Blekängen. Elsa hade blivit skrämd och höll sig undan. Men en kväll mötte han Gusten och Abraham i Garvarebrunnsgränd. Han gjorde en lov kring dem, så att säga nosade på sitt byte, hejdade Abraham. Gusten fortsatte.
—Abraham, Abraham, sade Aposteln med mild, genomträngande vänlighet. Du ska inte vara tillsamman med Gusten Sörman. Det ser illa ut.