—Å, gör det? sade Abraham.
Aposteln fortsatte att tala med mild men genomträngande röst. Han talade om frestelser och sedlig styrka. Han kröp tätt intill honom och sökte binda honom med blicken. Abraham var mycket känslig för kroppslig beröring, han kallsvettades. Och tagande ett steg tillbaka sade han:
—Du får prata vad du vill. Men skrämmer du mamma med lögner, så ska du ha stryk. Så mycket du vet det.
Aposteln rätade på sig.
—Du glömmer, att du talar till din lärare, sade han. Och i detsamma gav han Abraham med flathanden ett slag över pannan. Abraham såg solar och föll.
Aposteln böjde sig ned för att hjälpa upp den fallne, men pressades själv till marken av Sörman. Gusten red grensle över hans axlar och ryckte honom sakta i öronen.
—Du är allt ful, du, som ställer till med familjescener på gatan. Skäms, herr lektor.—Vad ska vi göra med honom? Säg fort, innan någon kommer.
—Han ska be om förlåtelse. Sen släpper vi honom, fast han är genomelak.
För Louises skull.
Lektorn låg stilla under sin dubbla börda, ställningen var obekväm och ovärdig, men han förblev lugn och okänslig som en indianhövding. Då han lyfte på huvudet, kunde han se hela Oscarsgatan framåt. Där kom folk. Aposteln hoppades på snar befrielse. Men då befriarna kommit tillräckligt nära för att något så när tydligt skönjas i halvmörkret, började Aposteln stöna och det ryckte i alla hans lemmar.
Han såg fyra elementargossar och en kvinna. De omgåvo henne som en hedersvakt eller som poliskonstaplar i ämbetsutövning.