—Kära, kära gossar, bad Aposteln, förlåt mig! Jag bar mig skamligt åt, men släpp mig.
Så mycken ödmjukhet kunde Abraham icke motstå. Han släppte sitt tag. Gusten vräktes åt sidan. Och vig och kvick som en katt var Aposteln på benen och rusade in i Oscarsgatan.
Nu förstod Abraham sammanhanget. Han satte fingrarna i mun och visslade en varning.
3
Aposteln var snabblöpare, men elementargossarna hade för långt försprång. De blevo till svarta prickar i Blekängens grå skymning och försvunno. Flickan dröjde obeslutsam kvar framför Oscarsgatan 18. Hon förstod icke, hur man så i ett slag kunde förlora fyra goda kavaljerer. Hon tänkte på polisen och tryckte sig upp mot husväggen. Hon var liten och blek och hennes ögon voro röda och spelande som en vit råttas ögon.
Aposteln fladdrade några slag fram och tillbaka. När han såg. att gatan var fri, närmade han sig och lyfte på hatten. Denna hövlighetsgärd gav flickan falska föreställningar. Hon antog, att en starkare rival drivit fyra svagare på flykten. Alltid benägen att tro männen om gott strök hon Aposteln över det mjuka skägget och kallade honom Kissekatt. Hon följde honom in i portgången, klättrade upp på honom och gav smekningar, som den utståndna sinnesrörelsen gjorde alltför häftiga. Med någon ansträngning sprängde Aposteln omfamningen, ställde flickan framför sig och sade:
—Ni tar fel, stackars barn. Ni är så djupt nere i smutsen, att ni icke kan skilja mellan gott och ont. Jag är lektor Paulus Holmin.
—Å fy tusan! sade flickan och brast i gråt.
Aposteln dröjde någon tid i portgången. Så snart gossarna sett honom avlägsna sig, skyndade Gusten in i nummer aderton och hejdade flickan på tröskeln till Malin Petterssons boning.
—Stopp, Evelin! Vad ville Aposteln?