Sagodikternas kungamö här af rosor betäcktes; här hon sof som en blomst i frö, tills hon af våren väcktes.
Först se'n hundrade år förgått, skulle man henne vinna. — Fåfängt stred jag mot blom och skott, kunde ej vägen finna.
Fåfängt väg jag i häcken bröt, snart den tvang mig att stanna, likt en skrud om min barm sig slöt, likt en krans om min panna. —
Nu, se'n hundrade år ha flytt, har förtrollningen svunnit; jag har vaknat till lif på nytt, dock hvad mer har jag vunnit?
Fåfängt lät jag mitt unga lif, fick det fåfängt tillbaka: — den jag älskat, min vårdröms vif, blifvit en annans maka.
Fuimus Troes!
Se, dagen slutat re'n sitt lopp, i purpur kvällen skiner, i öster stiger röken opp ur Ilions ruiner, de gyllne västervågors kam af Euros' fläktar fäjas; — då reser sig i skeppets stam gudinnans son, Aineias.
"Hör, Zeus, den frie mannens bön, som ingen pröfning brutit! I grus du slagit murens krön, som kring vår borg sig slutit; den bild vi skapat oss af dig du låtit eld förtära; du sändt oss ofärd, nöd och krig, du krossat Tröjas ära;
"dock hvad du högst och bäst oss skänkt, du jämt bevarat lika, en tro, som intet tvifvel kränkt, ett hopp, som ej kan svika. Jag vet ej målet för vår färd, vill dock min lott ej klaga: den gud, som lofvat oss en värld, har än ej lärt bedraga.
"Framåt! — Se, bortom vågens skum ett land min ande röjer, där nyfödt gudars Ilium mot skyn sitt fäste höjer! — Från gruset af en svunnen prakt, från brända hälgedomar, jag styr emot min anings trakt i lit till himlens domar!"