"— Så sant som det höfves en riddares färd att aldrig den värnlösa svika, så visst som jag tror mig min vapensköld värd och bär ett svärd, skall jättarnas skara i morgon förgås eller vika."
Och skepnaden svinner, och riddaren går att söka den nattliga hvila; — men riddarens kvinna, fru Hulde, förstår med smek och tår att snärja hans samvet' i drömmar, som locka och smila.
"Du säge, att rosten se'n senaste krig fördärfvat din sköld och ditt pansar; mig grufvar för faran på bragdernas stig; — kom, blif hos mig! — här väntar dig säkrare fröjd, än bland jättarnas lansar." —
Och åter det kvällas; den gråklädde dvärg står åter vid riddarens sida: "Vi drifvits med våld ur vårt fadernebärg, vårt Untersberg; — hvi lät du oss fåfängt din hjälp emot jättarna bida?"
"— Mitt harnesk är fläckigt och rostig min sköld, det vållar den långliga friden; min mantel, mitt värn emot väta och köld, en hemlig stöld har röfvat ifrån mig, och därför jag svek er i striden."
"— Ditt mod är förrostadt, och fläckad din tro, och stulen din riddareära, — och därför blott grafven skall skänka dig ro; i den skall du bo, se'n hela din ätt du till grafven fått sörjande bära!"
På Törnrosas bröllopsdag.
I tömhäcken utanför slottet sjunger en af prinsarna:
Djupt i skogen jag såg ett slott skymta bland trädens stammar. Rosor dolde med skott vid skott takens tinnar och kammar.
Slottets sägen med tjusfull makt månde min själ betaga: rosenhäcken i trogen vakt slöt den skönaste saga.