Ditt jag är en Skaparns aning af allt, hvad han skönast sänkt i dödlig och jordisk daning och färger och tjusning skänkt;
ditt jag är tusenfaldt mera, än tankar och känslor blott; ditt jag är tusenfaldt mera, än nånsin du själf förstått.
Så tyd mig ditt väsens gåta, ditt innersta väsens lag, — och värdigas mig förlåta, om längtan har gjort mig svag."
— När så min drömmande vånda jag tolkat med sväfvande röst, låg den vackra Gioconda, snyftande vid mitt bröst.
Berr Willibald.
Herr Willibald sitter i riddaresal allena en afton så särla, och kvällsvinden fläktar så mild och sval i Saalachs dal, där borgen sig reser, allt Bayerlands stolthet och pärla.
Och riddaren drömmer om bragder och strid; — för sanning och rätt vill han strida; — hans dröm är en kamp uppå blommande lid; han tjusas därvid och fröjdas, ju mer honom tyckes att såren de svida.
Då nalkas en skepnad af höstdunkel farg; — dess stämma knappt drömmaren väckte: — Herr Willibald, hör mig! jag är en dvärg från Untersberg; kom, hjälp oss att kämpa mot jättarnas trolösa slägte!
"De tvungit oss länge att gälda sig skatt, nu drifva de ut oss ur fjället; men ändtligen ha vi i sinnet oss satt att än i natt oss rusta till strid, och i morgon ej vika ur stället.
"Du klappe på bärget blott, tre gånger tre, och genast församlas vi alla; hur dvärgar i kampen mot jättar sig te, skall snart du se; — för an oss, och vi skola veta att strida och falla!"