Askungen.
Askungs systrar ha gått på bal, Askung är ensam hemma. — Tyst är borgen. I loft och sval, jungfruburar och riddarsal höres blott ekos stämma. Skrämd af dörrarnas tunga gnäll, flyktar Askung till spiselns häll, rädd och skygg i den mörka kväll, där en skugga kan skrämma.
Ännu flamma på hällens härd halfförkolnade bränder; — men i lågan bor drömmens värld, tappra prinsar med dragna svärd, kungar och kungars fränder, drakar, vaktande fagra mör, slott af gull, dem en fläkt förstör, glans af eld, som i vinden strör skimrande sagoländer.
Slockna lågorna en för en, glöden sprakar och knyster, och likt hvirflande irrblossken dansa gnistor kring härdens sten; — balen är lekfullt yster. "Där är prinsen, och där är jag!" ropar Askung med gladt behag, ler och fröjdas i drömmars lag, drömmens skönaste syster.
Tankfull ser hon på spiselns häll bränderna tindrande glöda, drömmer stilla och sorgset säll, — glömmer, hela den långa kväll, dagen af slit och möda. Natten sänker sig tung och kall rundt kring borgen och bygden all; — Askung drömmer om kungens hall, bränderna glindra röda.
Sigyn.
Länkad ligger Loke smidd vid hårda hällen; af hans söners senor fasta fjättern fogats; dystert rufvar dunklet vidt kring vilda fjällen, där förrädarn röner straffet för sitt brott.
Stormen rasar rastlös, sänd från Nåstrands slätter; regnets strida strömmar piska dolske dråparn; på hans änne dryper äspingen sitt etter; — nidingen i nöden ingen tröst har fått.
Tårögd skådar Sigyn älskad makes möda, ser hur bärgen bäfva, då han rister repen, styr sin väg till Valhall, låter gråten flöda vid Allfaders fötter uti ordlös bön.
Vise guden väger rätt och mildhet båda, svarar så till Sigyn: "Gå, och följ den falske! Rätt har redan skipats, nu må mildhet råda; — stanna vid hans sida blir din trohets lön.