— Jag skall gå på en bolagsstämma. Och sedan är det ett litet spelparti hos Karlbergs.
Hall bebodde en dubblett vid Kommendörsgatan. Det yttre rummet var mycket stort, med tre fönster, och tämligen glest möblerat. På skrivbordet låg alltid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt formerad blyertspenna.
Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaçao och två glas. Det var drucket ur båda.
Det låg en svag lukt av mysk över rummet. Ett par narcisser lågo kastade på golvet.
Hall strök sig gång på gång genom håret med ett förstrött uttryck.
— Ja, så går vi då, sade han slutligen och reste sig med någon ansträngning.
Operan hade nästan fullt hus.
Det klack till i Tomas, då han under en mellanakt upptäckte Märta Brehms fina, drömmande huvud uppe på första raden. Vem hade hon i sällskap? En liten knubbig dam med rikt, askblont hår böjde sig just fram och talade med henne, men hon höll solfjädern för ansiktet. Nu slog hon ihop den — å, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodröd av förbittring. Fru Wenschen var icke något sällskap för Märta.
— God afton, Tomas!
Han kände en kraftig hand på sin axel.