Det var Märta.
— Har du väntat?
— Ånej, jag kom nyss... Jag var uppe och knackade på din dörr, men det var ingen som öppnade...
Snön yrde omkring dem. Tomas ville kyssa henne, men hon stötte honom tillbaka och drog sig undan.
— Nej, jag går inte upp igen, sade hon. Jag vill gå hem.
Tomas sökte hennes blick i mörkret, men den gled undan och bort.
— Men varför — — Märta — — mår du inte bra, eller har det hänt något?
— Nej, men jag vill gå hem! Jag vill gå hem!
Hon var borta, och Tomas stod ensam utanför sin port.
Vad skulle han göra? Han kunde icke förmå sig att gå upp. Däruppe var det tomt och ensamt.