En droska körde förbi i rasande fart med ett skrikande och stojande sällskap, damer och herrar. Skratt och skrik ströddes ut på deras väg, blandade med refrängen av den sista varietévisan.
Var icke en av dem Hall?
— — Jo, det var säkert han. Hall var svag för livligt sällskap numera.
Några steg framför sig upptäckte Tomas plötsligt sin far och sin farbror, som var bokhandlare på Söder. De båda bröderna sågo varandra ytterst sällan, men då de någon gång stötte på varandra i ett gathörn, brukade de alltid stanna och prata en stund.
Tomas vände på sin paraply, så att han kunde komma förbi dem osedd, ty han ville icke låta uppehålla sig. Han uppfångade ur de båda gamla herrarnas samtal ordet ”Helgeandsholmen”.
Då han kommit ut på den tysta och folktomma sträcka av Karlavägen, som löper utmed villakvarteret, kastade han i förbigående en blick uppåt fönstren i Arvidsons villa. Det var ljus i salongen. En kort, fyrkantig nacke skymtade fram tätt intill en mörk kvinnoprofil, som böjde sig fram mot den höga empirelampans gula skärm. Vems var nacken, var det Grothusens? Ja, det var Grothusen och Mary Arvidson...
Nej, tiden gick ifrån honom, och mötestimmen var inne...
Och han skyndade vidare genom snöyran med blicken fästad på en ljusfläck vid gatans ändpunkt, där en lyktas sken dåsade rött mot ett rött plank.
Då han skulle gå in genom sin port vid Adolf Fredrik, spratt han till vid att någon lade sin hand på hans arm.
— Tomas — —