— Säg, Tomas — Johannes Hall, är det en bra människa?
Tomas svarade icke strax. Frågan hade kommit så hastigt över honom.
— Jag tror det, sade han till sist. För övrigt är det visst en mycket sammansatt natur.
Greta stirrade på honom envist, som om hon ville uppfordra honom att säga något mera; men Tomas teg. Slutligen kvävde hon en liten gäspning och gick in i sitt rum för att sträcka ut sig på soffan och sova en stund, ty det var mörkt och tråkigt och dessutom var hon sömnig. På de sista veckorna brukade hon ligga så länge vaken om kvällarna, innan hon somnade.
Tomas satt ensam kvar vid pianot och hörde klockan slå sex. Den slog så långsamt och lät så trött. Efter de första fem dröjande och tveksamma slagen trodde Tomas att den aldrig skulle nå fram till det sjätte.
— — Vad allt därinne hade åldrats på det sista året. — — Klockan och pianot och hela salen — — alltsammans.
Han reste sig och gick ut.
Gatan var redan vit av snö. Tomas hörde icke ljudet av sina egna steg.
En ung arbetskarl sprang storskrattande nedåt gatan, hack i häl förföljd av ett par dalkullor, som med fulla händer kastade stora högar av lös snö över hans huvud och axlar. Deras glada skratt gav eko mellan husväggarna, avlägsnade sig och blev borta.
Tomas hade ännu god tid; han tog vägen upp över Esplanaden. Snön virvlade upp och ner, tindrande i båglampornas vitblåa ljus.