Greta stod vid ett av fönstren i matsalen och såg nedåt gatan och ritade krokiga streck med fingret i imman, som bredde sig högre och högre upp över glaset.
— Se, det snöar, sade hon lågt och lät handen falla. Det är den första snön i år!
Det var andakt i hennes röst. Och hon stod länge tyst och betraktade snöflingorna, som segnade ned stora och våta och gjorde taken och fönsterblecken vita och mörkret vitt.
Tomas satt vid pianot och fingrade oupphörligt på en och samma tangent. Han trodde sig höra, att den hade en mjukare och mindre sliten ton än de andra.
Slutligen tröttnade han, och det blev tyst.
Modern gick igenom rummet. Hon stannade ett ögonblick bakom Tomas och strök honom några gånger lätt över håret med ena handen. Då han vände sig om, nickade hon åt honom med en ljus blick och var åter borta.
— — Klockan var ännu icke sex. Vid halvsjutiden skulle han vara hemma hos sig, ty Märta hade lovat att komma.
Den gick så långsamt, tiden.
Greta stod alltjämt rak och smal mellan bladväxterna framme vid fönstret och såg på hur snön föll.
Så vände hon sig plötsligt om emot Tomas.